Haha, så fyndig rubrik!

Kanske måste jag förklara mig. Vi har nämligen en gammal smedja på gården. Med betoning på gammal. Stor betoning. Hur som helst så har mina farföräldrar tänkt riva den, för den var inte skön för ögat direkt. Sne och krokig åt alla håll, rutten och jävlig. Men jag är rätt jävlig jag med. Och tjurig som fan. Och inte ville jag att den skulle rivas! För det första kan man inte förstöra en smedja, för hur många finns det kvar egentligen? Ca inga. Och för det andra så vill jag ju själv smida. Så har det ju alltid varit på det gamla gårdarna, man gör sina egna gångjärn, haspar, krokar och beslag. Men var leder då det hela?

Tja, så här ser det ut just nu:

Den är på uppgång! Ny spöning på framsidan, nya portar och ett alldeles nytt fönster!
Mmm, detta är godis för själen. Jag kan nu i lugn och ro tända ässjan och smida vad helst jag vill.

Jag måste nog avrunda detta inlägg med en liten ursäkt till mina farföräldrar för allt mitt tjat (fast jag skulle aldrig ångra det, heh).

Sedan måste jag också säga: Tänk om farmors far skulle ha sett detta. Han skulle ha blivit rörd ända in i hjärtegropen.